Visionen var att banan skulle byggas ut till Mörvikshummeln och till topp, men den ekonomiska verkligheten kom ikapp då pengarna tog slut. Detta medförde att Åre fick arrangera. Eftersom dessa hjul ofta frös fast och det åtgick en hel del arbetstid till att skotta ur hjulgroparna byttes de kring 1990 ut mot. Samtidigt togs också 16 sittplatser bort och istället för 40 passagerare varav 8 stående finns det nu plats för 60, varav 52 stående. På Östra platån ägnade folk sig bland annat åt , kälkåkning och.
Tekniskt kunnande kom från det schweiziska företaget E Sturb und H H Peter i. Hösten 1908 startade bygget, och det fanns bara två liknande skapelser i landet; den på , som rullat sedan 1898, och den vid som stod klar 1907. Hjulen på andra sidan har fläns på både in- och utsidan och följer därför alltid den skenan. Bergbanan och Fjällstugan stod klara och invigdes den 7 mars 1910. Det skulle ske genom att bygga hotell och restauranger samt dra vägar, vatten och avloppsledningar, elkraftverk och elnät. Bergbanan byggdes mellan åren 1908 och 1910, till en kostnad på 230 000 cirka 11,5 miljoner i 2012—2015 års penningvärde.
De fyra skjutdörrarna på sidorna tillkom inför världscupen 1977 för att möjliggöra snabbare av- och påstigning. Vagnen har olikt utformade hjul; hjulen på ena sidan är breda och helt plana, så de kör helt obehindrat över växelns mitt och vajern som löper mellan skenorna. Sedan omkring 1990 får banan ström via det vanliga elnätet. Under 1910-talet tillkom således gångvägen och parken mellan torget och gamla järnvägsstationen, och med den så kallade Grottan i sten i närheten av gamla järnvägsstationen, vars vyer skulle attrahera de nyanlända turisterna. Dessa semestrade oftast från luftförorenade och städer som suktade efter avslappning i Åres rena fjälluft — även populärt för patienter från hela Sverige med sjukdomar som , nervösa symptom, och luftrörsbesvär. Under 1970-talet monterades fasta godskorgar på varje vagn och flakvagnen har sedan dess stått oanvänd.
Östra platån, halvvägs upp till Mörvikshummeln, fick räcka i ett första steg — men skulle också visa sig bli bestående. Byggnadens övervåning var säsongsbostad för Bergbanans driftpersonal under dess första decennier. Åre bergbana, i folkmun Bergbanan, är en i. Banans dalstations centrala placering på Åre Torg var genomtänkt med ett nära avstånd till järnvägsstationen. Magnetsensorer placerade på stolpar vid mellanstationen och bergstationen känner av när vagnen kommer och sköter automatiskt inbromsning och stopp. I början av juli 2013 öppnades ett museum i bergstationshuset om Åres turismhistoria, tillsammans med vandringsleden Trollstigen. Vikterna aktiverar en skruvmekanism på hjulaxlarna, och så länge vagnen rullar utför dras då bromsarna åt allt hårdare av hjulaxlarnas rotation, och greppar runt ena rälsen.
I lokalen på norrsidan av toppstatione öppnade 2013 Åres turisthistoriska museum. Denna manövrering bestod av en nästan två meter hög skruvmekanism med pilar som angav vagnarnas position, så trots att maskinisten inte kunde se vagnarna hela tiden visste han ändå ungefär var på linjen de befann sig. Den öppnades för trafik den 5 juli 1909, ett halvår innan den officiellt var klar och kördes på obetald testdrift under resten av sommaren , och den högtidliga invigningen som var tänkt i slutet av februari 1910 blev fastställd först den 7 mars. Ursprungligen drevs banan med likström, men då växelström infördes byttes inte motor och elskåp utan monterade istället dit en helt fristående som enbart har till syfte att driva runt en. De båda stationshusen samt Fjällgården, eller Fjällstugan som den ursprungliga restaurangbyggnaden hette, ritades av arkitekten.
Vagnarna har kvar sina originalchassin medan karosserna har bytts. Vajern är fäst i ena vagnen, löper upp till driven drivstationen, i bergstationen och sedan ner till den andra vagnen. Initiativtagare var ingenjören år 1905, med som förebild, även om själva idén om en bergbana i Åre hade funnits med sedan :s årsskrift 1891. Banan är 792 lång och sträcker sig från Åre torg 398 till Fjällgården 556 meter över havet. I början hade vagnarna träkaross, rymde 40 passagerare och värmdes av vedkaminer. Vagnarna är sammanbundna av vajern. Om vagnarna destineras förbi mittstationen tar åkturen högst drygt 6 minuter, och banans anges därför till 600 passagerare per timme.
Vid mellanavstigningen står en liten rödmålad flakvagn som hört till bergbanan och användes tidigare för koffertar, kälkar och annat. Vid denna tidpunkt var orten redan en sommarturistort, i synnerhet sedan järnvägen Norrländska tvärbanan, numera invigdes 1882. Växlarna vid mellanstationen har inga rörliga delar. Blå vagn åker alltid på västra spåret och röd vagn åker alltid på östra spåret vid mellanstationen. De byttes 1958 ut mot nuvarande plåtkarosser, som numera värms upp med som aktiveras automatiskt under turerna så länge vagnarna rullar. Mellan rälsskenorna fanns tidigare nedsänkta hjul som såg till att vajern låg några centimeter över marken och inte släpade på marken.
I begynnelsen fick bergbanan ström från Tegefors kraftverk och det kunde enligt gamla loggböcker inträffa att maskinisten behövde ringa och be dem ge på lite mer ström så den fullastade vagnen skulle orka upp för den brantaste delen mellan mellanavstigningen och bron. Bergbanan används även som en kollektiv anslutning mellan Hotell Fjällgården och torget, då hotellet står för kvällsdriften under vintersäsong sedan 2015 står hotellet helt för banans drift på sommaren. Vid mellanstationen fanns en elektrisk ringklocka, kopplad till maskinrummet, med vilken konduktörerna signalerade till maskinisten att de var klara för avfärd. Dessas form gör att vagnen inte kan lyftas av rälsen, och dras vagnen uppför fungerar inte dessa mekaniska bromsar — därför finns även en elektrisk anordning bestående av en jordad stång som läggs mot en elledning som löper på stolpar utmed spåret. Klossarna är i stort sett underhållsfria, men ger mycket högre friktion och har lett till att vagnarna går trögare, särskilt om uppgående vagn är fullsatt.
Om de mekaniska bromsarna slagit till måste bromsarna vevas tillbaka vilket görs med en meterlång järnnyckel för att vrida skruvstänger på vagnens sida med, och sedan måste bromsvikterna lyftas upp vilket görs med speciella krokar via luckor i vagnsgolvet en ovanför varje hjulaxel. . Detta var den första fasta förbindelsen upp till fjället, och liksom för var det den firman som stod för konstruktionen av banan. I princip är den ena vagnen en till den andra, då driven i stort sett bara behöver dra viktskillnaden. Två vagnar trafikerar banan, vardera vagn har plats för 60. .
. . . . . . .