Kromosomprov av sambo tas, och uppstart av behandling planeras nästnästa mens. Hon har underbett och bara uppsynen får mig att skratta för hon e så söt På jobbet? Jag lägger mig en stund, är helt slut efter veckoslutet. Silverdalen var det första privata ålderdomshem som hade t. Det sorgliga i det hela är att det lutar åt att våran finaste dotter har 50% risk att ärva både min om jag nu har den som jag inte har och hennes pappas. Fick som vanligt klä av mig, hon kände, och sen ska man klä på sig.
Inte yr, eller förlamande trött som vid tidigare behandlingar. Vem har jag framför mig? Jag blir ibland sjukt trött på grupper på facebook som i mina ögon ältar, ältar och lägger all skuld i lycka och sorg på sin cancer, trots att de haft gott om tid att gå vidare. Jag har kämpat så jävla hårt med ord och har fortfarande efter förra gången lite afasi. Det är kallt, blött, tråkigt och den enda anledningen till att jag överhuvudtaget firar den är så klart pga av att jag har ett barn, som liksom alla andra barn längtar och väntar. Jag hoppas vi ses snart igen Nina!! Nu vet jag inte hur det ser ut, får se om tio dagar, tio långa dagar utan en ordentlig dusch.
Jag fick kolla att det inte var hjärtat och inte lungan, utan troligt ett revbensbrott. December- Mensen är sen men gravtest neg. Sen fick jag ändra mig. . .
Jag började måla i Januari i år, och det har vuxit för mig och jag har ett eget rum där denna hobby växer. Jag är snart framme, loppet är kört. Först färgade jag håret, eller blekte eller vad det nu bör gå under för fras, blont. Jag är en frisk människa med massa biverkningar av livet. Svårt att se den på bröstet kanske, men det är ett alternativ till rosaband, det är en ängel med vingar som rosa bandet, intrasslad i rosa band. Sen har jag inget större behov av att lufta detta utan kan liksom gå vidare. .
. Någon som kört 5:2 och har bra tips på nätet om detta? Prover och återigen prover, akutremiss till röntgen, evig väntetid vad väntade jag egentligen på? När man går igenom en jobbig sak i livet så går man vidare sen bara. Det finns ingen som helst misstanke om att jag har äggstockscancer. Om någon läser detta och äter Arimidex eller Anastrozol, kan ni slänga in en rad om hur ni mår på dessa och vad ni ev gör om ni har biverkningar? Men det är iaf ff mitt fjärdeliv ; Jo, haft knas med huvudet, säger fel ord och vimsar på. Har fått tid i december för mitt första återbesök. .
Jag har personligen inte tänkt på det, kanske för att jag inte rör mig tillräckligt mycket. De flesta nördar in på en sak och kör stenhårt på den, men allting hör ju ihop…? I år hade vi fått ett elektriskt tåg för vilket pappa hade byggt en hel stad med broar, sjöar, intermittenta ljus, stopp signaler, det var verkligen en fantastisk upplevelse. Jag har också en väldigt levande dotter och ett jävligt härligt liv att leva tills det inte går att leva längre. Idag gick det hur som helst bra även om man känner sig utlämnad och ensam där man ligger, inpackad i gröna, sterila skynken. Ungefär efter en vecka skulle svaret vara klart, men han lovade att kontakta mig oavsett resultatet.
Jag hoppas som sagt att läkandet och uppbyggnaden av nya celler inte är klart ännu, att det finns mera bra som kommer! I torsdags gjorde jag en mammografi, det såg toppenfint ut, så jag kan pusta ut, nån vecka. Jag tänkte på Erik, och om han var lycklig kände jag för första gången att jag kunde glädja mig åt hans lycka, och verkligen unna honom det, känslan var så äkta att plötsligt ville jag gråta. Genen finns kvar och så också risken att drabbas i det friska bröstet och i äggstockarna. . . Jag får sekunder av känsloförnimmelser som kan vara en begynnande depression eller ett tecken på att jag börjar tina upp från cancerhell. Roligast är ju att dekorera : Min hjärna är inte vad den var förr i tiden.
Jag har bara tatuering av vårtgård urk. . Lika vidrig var den än slår sig ned. Då tar vi en bit av den intakta vårtan och gör en ny. Vi får se vad som händer med känslorna längre fram. Jag blir verkligen äcklad av den, och den gör allt annat än att få mig sugen på hamburgare. Ingen undersökning, inget samtal med narkosläkaren, ingenting annat än ett fullständigt förvirrat samtal.
Ingen möter någon annans blick. . Vägen är lång, Jag är tillbaka i vår lägenhet. Inte värre än att ett par Alvedon kan avhjälpa det dock. Hur skulle det bli med min semester? Eller är det ett sätt för att hålla sig flytande? Så fortsättningen så cancerfri som möjligt finner ni här. Vaknade vid tre i natt och låg någon timme och funderade på när jag ska ta bort äggstockarna, om det är värt att vänta, vill jag ha fler barn, och är det ens tidsmässigt möjligt att det kommer hända, eller utmanar jag ödet.